Av Clas Thorén, deltagare från Stockholms Rävjägare

VM i Kroatien

2010 års VM i radiopejlorientering, även kallad rävjakt, avhölls 13-18 september i Kroatien med Opatija som centralort. Opatija är en badort belägen i den innersta delen av Kvarnerbukten, innanför halvön Istrien i norra Kroatien. Opatija (uttalas Opa´tja) grundades i slutet av 1800-talet och blev en populär kurort för societeten i den habsburgska dubbelmonarkin. Hotellbyggnaderna är pampiga och härstammar från den tiden. Orten ligger på en sluttning nedanför det 1400 meter höga berget Ucka, och gatorna är branta och slingriga. Tävlingarna hölls i Gorski Kotar, som är ett skogs- och bergsområde en bit inåt landet mellan Adriatiska havet och slovenska gränsen.

VM i rävjakt består av två tävlingar: en på 144 MHz (våglängd 2m) och en på 3,5 MH (80m). Man tävlar i åldersklasser, sex för herrar och fem för damer. Fem sändare (rävar) sätts ut i skogen, olika för 2 och 80m. Det finns ingen räv inom 750 m från starten och ingen inom 400 m från målet. Klassen M21 (herrseniorer mellan 21 och 40 år) ska ta alla, de övriga klasserna 4 eller 3 rävar. Det finns en maxtid; kommer man i mål efter den räknas man inte in i resultatlistan. Starten sker gruppvis, 10-12 personer per grupp, med fem minuters mellanrum. I grupperna fördelas de tävlande åldersmässigt och nationsmässigt på ett så blandat sätt som möjligt. Kartan delas ut vid starten; man får bara 5-10 minuter på sig att bekanta sig med kartbilden innan man ska ut ”i terränglådan och fylla näsborrarna med dräktig mylla” (Blandaren). I år var kartorna inplastade. De tålde regn, men det gick å andra sidan inte att rita ut bäringar med blyerts. Det finns två startkorridorer om ca 100 m, av vilka man tilldelas en, och den ska man följa innan man får börja pejla. Vid målet finns en räv som sänder kontinuerligt på en annan frekvens. Den kan vara till hjälp om man tappar bort sig totalt i skogen.

I år deltog närmare 400 tävlande från 35 länder. Några, t.ex. Ukraina, hade fullt lag med 3 personer i varje klass. Från Spanien däremot kom en ensam deltagare.  Den svenska truppen bestod av
M21: Andras Páal, Clas Thorén (vi hade båda misslyckats med att kvalificera oss i den klass där vi egentligen hör hemma, M60, och det var fullt i de andra klasserna).
M40: Håkan Melin, Erik Agrell, Ingvar Ehrsson
M50: Jan Palmqvist (lagledare), Hans Sundgren, Rolf Svensson (egentligen M60)
M60: Bo Lenander, Gunnar Svensson, Olle Nilsson.
Dessutom deltog P-A Nordwaeger som domare. Hans fru Eva och Andras’ fru Aliz tillhörde också det svenska gänget.

Alla utom jag hade anlänt fredag 10 september för att delta i träningstävlingar. Alla utom paret Nordwaeger bodde på Hotel Opatija, som också fungerade som administrativt tävlingscentrum. Standardmässigt var hotellet av mellanklass.

Måndag 13/9

Jag landade på Zagrebs flygplats måndag 13 september vid 14-tiden och möttes av den vänliga funktionären Renata, som hade fått den felaktiga uppgiften att övriga svenskar också skulle vara med på planet. I stället inväntade vi danskarna och japanerna, varefter vi for iväg med buss. Landskapet blev allt bergigare ju närmare kusten vi kom, och snart såg man Adriatiska havet i diset. Vi var framme vid hotellet vid 18-tiden. Min rumskompis Håkan fanns redan på plats, och sedan vidtog middag. Vi hade två reserverade bord, samma hela veckan. Maten var hygglig till kvalitet och kvantitet men smakade inte så mycket.

Tisdag 14/9

Dags för den traditionella förövningen, där man fick testa saxarna och känna på terrängen. Vi for iväg med buss till okänt mål, som visade sig vara Fuzine, en by nära motorvägen till Zagreb. Jag tog en karta och bestämde mig för att prova 2m, som ju alltid är vanskligare än 80m. Jag fick ingen ordning på bäringarna, pekade åt olika håll, mest ner mot samlingsplatsen. Stötte ihop med Gunnar, som pratade om ”fyran”. Vad då, jag hade inte hört någon fyra? Fick klart för mig att jag lyssnat på en målräv hela tiden. De riktiga rävarna, fem stycken, fanns på en annan frekvens. Tablå. Gick tillbaka till samlingsplatsen. Efter lunchen på hotellet gick jag ut och tittade på ”stan”. Gick och strosade längs strandpromenaden, satt ibland på en soffa och betraktade badlivet. Jag avstod från världens första rävjakts-VM för blinda, som avhölls på en fotbollsplan i närheten. Man släpper iväg en tävlande åt gången, som ska hitta ett antal rävar utplacerade på fotbollsplanen. Efter middagen informerade Janne om morgondagens tävling. Alla damer och M40 springer 80m, övriga 2m. En enkel regel blir alltså att om man ser en dam i skogen, så ska man inte följa efter. Starttid för mig blev 10.50. Maxtid 2,5 timme. Ingen mat eller vatten vid starten, däremot lunch vid målet. I området kan finnas vildsvin och björnar, vilka kan skrämmas bort genom att blåsa i en visselpipa. Tur att jag tog med min 50-årspresent. Tack, Olle!

På kvällen var det invigning. Det skedde i Hotel Kvarners kristallsalong, troligen uppkallad efter takkronan, en enorm kristallkrona som måtte vägt ett ton. Efter tal av olika rävjaktspotentater började inmarschen av länderna efter olympisk modell, dock bara två man per land av utrymmesskäl. Sverige representerades av Janne, skyltbärare, och Ingvar, fanbärare. En damkör och en dragspelare musicerade, och sedan var det färdigt. Vi gick hem och förberedde för morgondagen.

Onsdag 15/9

Väckning 04.45. Frukost 05.00. Rävjakt är inget för morgontrötta. Iväg i 10 bussar 06.30. Rörigt vid avfärden, vi fick vänta länge på vår buss. Lång bussresa, först motorväg i en timme, sedan slingrig väg genom skog och ett par byar. Så småningom serpentinvägar som steg allt högre mot ca 900 m höjd.

Startplatsen var en äng, där man spänt upp ett 400 m2 stort tält och satt ut ett antal bajamajor. Vi slog läger i solskenet utanför tältet men snart hade temperaturen stigit så vi flyttade in i skuggan. Det uppdagades att kartan hade använts av vissa deltagare tidigare, varför ett par kartor sattes upp för att göra det lika för alla. Saxinlämningen gick långsamt, och starten försenades en halvtimme.

Jag kom iväg 11.20. Jag tävlar ju i M21 som ska ta alla rävar, men jag hade bestämt mig för att ta de rävar som M60 skulle ta. Det är ju där jag hör hemma åldersmässigt. Jag tog mig upp på en åsrygg, pejlade rävarna 3, 4 och 5. Trean västerut, de andra söderut. Började gå mot trean, efter ett par pass reste sig en höjd framför mig. Bara att fortsätta uppför, tungt. När jag var nära toppen kommer två löpare med 2m-saxar kutande mot mig i god fart. Aha, de har just tagit räven! Gick upp på toppen och fick syn på räven, stämplade. Jag var inte riktigt säker på var jag var på kartan, men däremot att jag skulle söderut. Flera stigar ledde söderut, jag hittade en som såg bra ut och kom snart till den kraftledning som går tvärs över kartan, och strax stod jag på en landsväg, där flera löpare syntes. Nu var det en enkel match att läsa in sig på kartan. Pejlar fyran sydväst och femman österut, nästan parallellt med vägen och rätt nära. Jag tar femman efter ett par pass. Ut på landsvägen igen och in på en grusväg som ska leda mot fyran. Missbedömer läget, går in en stig för långt västerut. Upptäcker det när räven sänder. I nästa pass står jag nära vägen och får en bäring in i målcirkeln, där ingen räv ju kan ligga. Något är fel. Jag flyttar mig längre in i skogen och får en mer rimlig bäring i nästa pass. Tar räven i passet därefter. Här rök 3-4 pass i onödan. Beger mig sen till målet och vägleds inte så mycket av målräven som av vilda hejarop på andra löpare. Målkorridoren är en kort nerförsbacke, på mitten står Hans med kamera och vid slutet står domare PA och hälsar välkommen. Får tiden 1.58.30. Får vara nöjd efter de förutsättningar jag numera har. Jag tog de rävar jag planerade ta, och hade god marginal till maxtiden.

Efter lunchmålet i solsken, vindstilla och skön värme tar jag bussen hem. På vägen ner mot Opatija ser jag ett märkligt fartyg ligga ute på Kvarnerbukten: modell mindre kryssningsfartyg men med fem master, alla försedda med storsegel. När jag duschat kommer Håkan hem och jag frågar hur det gått. ”Skapligt, jag är trea.” Dessutom har det svenska M40-laget tagit brons! Efter middagen blev det prisutdelning på hotellets terrass. Bland alla ukrainska, ryska och slovakiska medaljer fanns det alltså två svenska! Kul! Efter detta inviterades till party på Hemingway Bar nere vid stranden. Jag avstod från det. De rävjägare som gick dit, vände i dörren. Alldeles för stimmigt. 

Torsdag 16/9

Bussutflykt mot Porec på Istrienhalvöns västkust. Genom en 5 km lång tunnel under det 1400 meter höga berget Ucka, sedan genom det gröna, vita och grå Istrien, kallas så på grund av berggrundens och jordarternas färger. Guiden Ivana pratar trevligt men lite för mycket. Rundvandring i Porec, besök i basilikan. Gamla stan har romersk stadsplan med en huvudgata med vinkelrätt gående tvärgator. Huvudgatan är Porecs motsvarighet till Västerlånggatan i Stockholm eller Ströget i Köpenhamn. Sedan tillbaka halvvägs till Opatija. Kom till Pazin, Istriens lilla (5000 invånare) huvudstad. Lunch serverades på en bondgård strax utanför stan. Den hade kapacitet att utfodra nästan 400 personer. Vi fick en tallrik med fläskschnitzel, korv, surkål och potatis. Till detta serverades vitt och rött vin. Nästa anhalt blev Pula på Istriens sydspets och tillika dess största stad, 70000 invånare. Ivana visade oss den stora amfiteatern och andra delar av den romerska delen av staden. Vi gick längs en esplanad som utgjorde gräns mellan den romerska och den österrikisk-ungerska delen. Istriens städer har präglats mycket av dessa två epoker. 

På kvällen info om morgondagens tävling på 80m. Jag ska gå ut 11.45, lite för sent i min smak. Vid målet ska finnas en restaurang, men vid starten finns inget att äta eller dricka. Vid läggdags regnade det, kändes lite hotfullt. Prognoserna har också talat om regn.

Fredag 17/9

Upp 05.10, frukost och samling vid busstationen 06.30. Betydligt snabbare lastning idag. Lätt regn vid avfärden. Regnet tilltog efterhand och när vi kommit till startplatsen var det fråga om ösregn. Startplatsen låg strax utanför byn Crni Lug på lägre höjd än i onsdags, cirka 700 m. På startplatsen hade man satt upp samma tält som i onsdags. Då var det gräs som var golv. Nu var det dels en asfalterad platta, dels högar med bark, dels två sjöar med regnvatten som runnit in i tältet. I detta skulle 385 tävlande finna en plats, slå sig till ro och invänta sin starttid. Allt medan vinden tilltog och regnet stod som spön i backen. Även nu blev starten försenad. Även nu hade kartan kommit på drift och man blev tvungen att sätta upp kartor och ge alla samma förutsättningar. Då fick jag i alla fall något att fördriva tiden med och för en stund glömma de vidriga omständigheterna. Kl 12.00 var det dags att bege sig ut i ösregnet till startfållan, hämta saxen, klistra kartan på hårt underlag och ställa upp sig vid startlinjen. En funktionär tittade på nummerlappen och stämde av mot startlistan. När han kom till mig kastade han en misstänksam blick på mig, såg att det stod M21 i listan, muttrade ”mistake” och sa ”You don’t look like 21”. Jag sa ”No, I am not qualified for M60”. Han skrattade.

Starten gick 12.15. Jag plaskade ut i M21:s startkorridor och när den var slut pejlade jag de rävar som jag tänkte ta, dvs 2, 4 och 5, vilka var M60-klassens rävar. Femman var rätt stark och kunde vara en lämplig starträv. M60 hade dock en annan startkorridor, och nu gav jag mig in i skogen för att komma till den. Där väntade en mycket besvärlig terräng: småkuperad tät skog med branta höjder och gropar, mängder av hala stenblock, kullfallna träd, tjocka grenar och björnbärssnår. De stigar som inte var floder hade blivit till lervälling av dem som passerat där före mig. Stigarna gick kors och tvärs och det dröjde inte länge förrän jag tappade orienteringen.  Snart valde jag tvåan som starträv eftersom den låg ytterst. Jag försökte hålla en riktning någorlunda söderut, men ibland visade kompassen att jag var på väg åt ett annat håll. Jag var inte ensam i skogen, rävjägare kom från alla möjliga riktningar och försvann i andra riktningar. Det tog mig en timme att navigera fram till tvåan. Jag visste nu inte var jag var på kartan, men jag visste att söderut låg en landsväg som ledde mot målet. Det visade sig att jag snabbt kom ut till en grusväg, och nu såg jag exakt var jag var på kartan, helt nära landsvägen. Nu märkte jag att det var ett stort misstag att lämna M21:s startkorridor: jag skulle fortsatt vägen som den följde, så jag hade jag kommit till den grusväg jag nu stod på och lätt kunnat ta räven från andra hållet. Eftersom det tagit så lång tid med en enda räv, så bedömde jag att det var lika bra att ge upp och traska längs landsvägen de fyra-fem kilometerna till målet. Det är bättre att komma i mål med en räv innan maxtiden är slut. Det blev 45 minuter i hällregn och motvind. Det var kanske 17-20 grader i luften, men de sjöblöta kläderna kylde ändå mot kroppen.

Efteråt kunde jag konstatera att jag en enda gång under min 30-åriga rävjägarkarriär varit med om ett värre väder. Men det var i Lill-Jansskogen, och terrängen där är rena salsgolvet jämfört med den jag kom in i i början av dagens jakt.

I målfållan stod P-A och välkomnade. Jag fick en pilsner av bryggerifirman Ozujsko (en av sponsorerna). Där fanns också Håkan som berättade att han låg på silverplats och att det var läge för lagguld i M40. Det piggade upp. Sen blev det omklädning utomhus, dock under tak. Jag fick sällskap med Bosse, som jag tidigare sett hoppa ut ur skogen någon kilometer före mål. Jag hade inga andra skor och strumpor med mig, utan fick ta på dem jag haft under jakten. Bosse och jag åt lunch, fläskschnitzel med potatis. (Kroatien är ett grisproducerande land; jag såg inte en enda ko på hela veckan.) Därefter åkte jag med bussen hem, skönt att komma inomhus, duscha och få upp kroppsvärmen. Snart kom Håkan hem och nu hade det inte bara gått skapligt, han såg riktigt nöjd ut: ett lagguld och ett individuellt silver! Han erkände nu att han haft som målsättning att ta medalj, men fyra medaljer var verkligen mer än han kunnat förvänta sig.

Klockan åtta samlades vi åter under hotell Kvarners imposanta kristallkrona för galamiddag och prisutdelning. Vi svenskar satt tillsammans vid ett långbord. Det var buffémiddag, och när det bjöds till den satt jag nära till och tog för mig av skaldjurssalladen. När jag skulle till nästa rätt en meter därifrån var det tvärstopp. Det är bara i Sverige man står i kö till bufféer. Här gällde djungelns lag. Jag kastade alla hämningar och armbågade mig fram till kycklingfiléerna. Ingvar kom tillbaka med nästan oförrättat ärende – på hans tallrik syntes bara ett par salamiskivor. ”Jag kommer igen senare” sa han och såg uppgiven ut. Efterhand tog både maten och tallrikarna slut, så jag slet åt mig en av de sista äppelbakelserna och fick äta den med handen. Och så blev det prisutdelning. Liksom i onsdags började man med herrjuniorerna och fortsatte upp till M70. Håkan mottog sin silvermedalj och gratulerades vederbörligt. Det blev en norsk bronsmedalj i M70 genom Arne Christensen. Sedan kom damerna i åldersordning. Damjuniorklassen vanns av en liten tjej från Ukraina, hon såg ut att vara högst 17. Även här fick Norge en bronsmedalj, Karin Garpestad i W60. Sen kom prisutdelningen för lagen, och nu fick vi för första gången i VM-sammanhang höra Du gamla, du fria. Erik, Håkan och Ingvar ordnade nämligen Sveriges första VM-guld genom tiderna. Det var en anslående syn med tre blågula herrar överst på podiet. De såg litet tagna ut när de kom tillbaka till bordet efter att applådåskorna ebbat ut.

Sedan blev det mingel och dans. En japanska i kimono for omkring på dansgolvet i en egen uppvisning. Det kom fram folk och gratulerade de svenska guldmedaljörerna. Några gick omkring och delade ut små souvenirer. Efterhand började tröttheten synas i de svenska anletena, och vi skulle ju åka tidigt i morgon bitti. Vi bröt upp och promenerade hem till hotellet.   

Lördag 18/9

Hemresa. Frukost kl 7, och 08.00 embarkerade sju av oss bussen i hällande regn för färd till Zagrebs flygplats. Vi tillbringade 5 timmar på flygplatsen innan det var dags att gå ombord. Erik, som skulle med ett annat flyg, fick vänta ytterligare 45 minuter. Håkan, Gunnar och Ingvar hade åkt med taxi redan klockan 7. Andras och Aliz åkte med bil till Budapest. P-A och Eva stannade kvar på en liten Kroatiensemester. Strax före 22 landade Janne, Rolf, Hans, Bosse, Olle och jag på Arlanda. VI tog farväl av varann och tackade för trevliga dagar och harangerade Janne för gott ledarskap. 2010 års VM var över.

Vid tangenterna
Clas Thorén